Inser nu att det är tre år sedan jag tog min hett efterlängtade sjuksköterskeexamen och att det vid månadsskiftet är lika länge sedan jag blev anställd på min nuvarande arbetsplats.
På den tiden har jag hunnit med att jobba på tre olika avdelningar vilket varit både jobbigt och lärorikt.
Nu är jag tillbaka på ruta ett eller hur man ska säga... är tillbaka på den avdelning jag gjorde min praktik inom
psykiatri och även samma avdelning som jag jobbade på sommaren innan jag tog examen.
På det privata planet har det i det stora hela inte hänt så mycket med mig personligen men mina barn har stått för så mycket mer av förändring i stället.
Ett barnbarn till har det hunnit bli, hon blev två i december.
En svärson har drabbats av sjukdom ( som jag inte vill gå in närmare på här), detta har dock lett till en del turbulens kring min ena dotter och på något/olika sätt har detta naturligtvis drabbat hela familjen.
Det senaste året har därför varit känslomässigt omvälvande och tungt. Samtidigt som man inser hur tunn skillnaden är mellan sjukt och friskt.
Nu är det i alla fall ett nytt år med nya förutsättningar och förhoppningsvis blir det ett bra år då vi alla får vara friska och må bra, både fysiskt och psykiskt och att vi också får vara med om lite roliga och positiva saker.
Jag har fått sådan lust att resa men eftersom jag inte varit längre än till Estland och Finland tidigare så känns det lite vanskligt att veta var man skall börja,
Det får gärna vara varmt, men inte olidligt, jag vill gärna se och uppleva hellre än att bara ligga på stranden och steka, det har jag varken ro till eller lust med.
Gran Canaria låter lagom avancerat och lagom varmt för mig att börja med men det känns så "fjuttigt" när alla åker till Thailand och allt vad det heter.
Det är i och för sig inget som kommer att bli av i vår så jag har ju tid på mig att fundera. Behöver ju tid att spara ihop lite pengar också.
